infernaliskt

Tänkte börja julstäda  nyss. Men så hittade jag inte fjärrkontrollen till lamporna. Så till alla som funderar på att köra med en cool liten ball fjärrkontroll för att tända och släcka lamporna med istället för den vanliga väggknappen,  bör ta med i beräkningen att man då inte bara måste ha koll på nycklar och plånbok, utan också en liten äcklig fjärre.

.

När jag väl hade hittat fjärrkontrollen och fått ljus i rummet kände jag genast hur jag förvandlades till ett litet hopplöst djur. Typ en kanin (fel- tänk en salamander). Hur ska JAG kunna fixa allt det här? Helt själv?

Högar med halvsmutsiga kläder överallt, soffa som var vit för några veckor sedan men som nu ser ut som om även den cyklat fram och tillbaka till SLU hundra gånger, ett kök som ser ut att ha invaderats av en armé kommunistsnorungar och sedan lämnats i all hast när nyckeln stacks i låset och en balkong som långsamt svämmats över av opantade ölburkar. Ungefär så. Hur ska det gå?

.

Men nu ger jag er den här låten som är bäst just nu och låter er under tiden njuta av pannkakan som jag stekte häromdagen.

.

.

.

Det senaste inlägget blev ju lite halvtråkigt. Speciellt den sista meningen. Så jag känner att jag vill revidera mig lite; jag gillar det här programmet. Det är så intressant. Och det är fortsättningen på smip (saminternationella-blabla-räddavärlden), fast lite mer praktiskt. För det går ut på att rädda världen. Med teknik. Jag tänker mig dock inte att just jag ska utveckla tekniken, utan jag ska mer vara ledaren för de som utvecklar tekniken. Och jag ska bli en sjujäklars ledare med piskan i högst hugg och fickorna fulla med morötter. Det krävs nämligen en enorm teknikutveckling om man ska lyckas begränsa jordens temperaturhöjning till max två grader (Good luck..).

.

Förra veckan lyssnade jag på en riktig oljekille som jobbar för en massa oljebolag, och trots att han var kraftigt vinklad till oljans fördel menade han att oljan kommer att räcka i lite mer än 46 år. Lite mer än 46 år- det är ingenting! Och allt vi är beroende av idag är baserat på olja (och annan fossil skit). Tänk- alla kläder som är billiga, i dem är det plast, som är gjord av olja, och alla plastpåsar och plastförpackningar som också är gjorda av olja, asfalt som vi kör bil på med mera... Det största problemet är dock bränsle. Vad ska vi göra när bensin och diesel blir läskigt dyr? Det kommer bli ekonomiskt fritt fall och recessionen som vi nyss upplevde kommer att vara en piss i havet i jämförelse med vad som förmodligen kommer att drabba världen. För övrigt kan jag nämna att vi i Sverige kanske kommer få kalla vintrar framöver, för vi använder ju fjärrvärme för att värma hus och vatten. Och det är ju bra. MEN för nästan alla fjärrvärmeverk gäller att de måste elda extra med just olja när det blir för kallt. Och för kallt är i fjärrvärmeverkens värld - 5 grader.

.

Vi kommer att frysa ihjäl lagom till vår pension. Om inget görs såklart. Och that's why jag ska fixa det här programmet om det så ska innebära badkar med blod, svett och tårar som bara resulterar i treor. Men jag gillar treor.

.

Three is the magic number.

.

.

.

Det vankas fest, en kille i klassen, som jag inte känner så bra (men vi hänger i samma gäng), har bjudit in. Men det verkar inte bli så många. Vad jag vet är det han och två eller tre till. Alla med penis. Och så kanske jag och Åsa, en av mina nya tjejkompisar i klassen. Vi pratade i telefon nyss och kom fram till följande: att det är sjukt långt bort till längst-bort-i-Eriksberg där killen med festen bor, att det regnar, att det är is på gatorna som bli hal av regnet, att det är typ en plusgrad, att det är kolsvart ute och att vi båda var lite väl förfriskade förra fredagen och inte är särskilt sugna på alkohol.

Jag själv har konstaterat att min jacka fortfarande är blöt sedan jag cyklade från SLU, att jag har ont i en häl, att jag trivs väldigt bra i mjukisbyxor och att fest med nya klasskompisar sällan genomförs i mjukisbyxor. Och att jag helst av allt vill ha en godispåse och tjejsnack.

Tjejsnack är viktigt. Det är så tomt när kära C och söta Stimp är borta. Verkligen tomt. I vilket fall så finns det tid för tjejsnack ikväll: Johan är iväg och jobbar och kommer hem först på söndag. Jag och Åsa kan kolla på film och måla naglarna i det oändliga. Och framförallt- vi kan välja film själva! I normala fall då det vankas filkväll, är vi ständigt utkonkurrerade, jag och tjejerna. Alltid en massa penismänniskor runtomkring som helst vill se zombiefilmer så att alla utan penis ligger och blundar i en hög på under en filt. När penisarna inte väljer zombiefilmer diskuterar de oftast datorspel, eller smygtävlar om vem som ligger längst fram i skolarbetet, samt försöker skryta om de matematiska bravaderna. På sista tiden har diskussionerna också handlat väldigt mycket om mumintroll. Don't know why.

Lite trött på penisar? Ja.

Blir det korvfest? Troligen inte.

Men de är gulliga ändå penismänniskorna, och roliga, fast på sitt sätt.

Cool fakta: En solig dag producerar stort gammalt lövträd 12 kilo kalorier, och dessutom släpper det ifrån sig lagom mycket syre så att 25 personer kan andas i ett dygn.

Men under mörka tider måste man ju glädjas åt det man glädjas kan; igår fick jag veta att jag klarat en av tentorna. Baskurs i matematik. :D Det är svårt att förklara hur otroligt nöjd jag är över att den är kirrad. Leendet ville liksom inte blekna förrän jag somnade igår. (Vi bortser från att jag egentligen hade ett poäng under godkäntgränsen- läraren insåg ju vilken bright människa jag är och gav mig ett bonuspoäng för snygga uträkningar.)

Lågutbildade föräldrar tar med sina fem ungar och placerar sedan ut dem i bollhavet och sig själva vid bardisken eller vid spelmaskinerna.

Gamla nersupna svettluktande socialfall åker med för att de fått sin månadspeng och ska handla månadens öl och cigg.

Halvunga, halvtjocka och halvbleka män åker med för att de hoppas hitta sitt livs kärlek men står sedan bara och gungar lite nervöst fram och tillbaka bredvid dansgolvet, och på dansgolvet står halvunga (ibland helgamla), halvtjocka (ibland heltjocka), kvinnor iklädda korta, svarta klänningar och plastiga stövletter och åmar sig som om de vore bakgrundsdansare i nån Snoop Dog-video.

De enda relativt normala människorna ombord var pensionärerna.

Och så vi då.